Jag, Sofia, Carro, Freja, Camilla, Liv, Teresa och Tiffany spenderade förmiddagen i Berget i Degerfors. Var kalas bra hos djuren. Sofia lyckades att se alla djuren för dom var nära staketet förutom änderna men dom såg hon igår så det var ingen fara med det. 
Kaninen och Sofia. 

Freja och Sofia sitter i affären. 

Liv handlar i affären av Freja och Sofia. 
Lilla Tiffany sover i vagnen. 

Liv står upp, Sofia och Freja sitter och äter namnam som Sofia säger. Det betyder allt man kan stoppa i munnen och äta men just nu så var det rån.

Allt var jätte mysigt och vi fikade och bokade stuga i Ullared till hösten. 

Men det är när jag träffar andra småbarn många gånger jag tänker på att min Sofia är inte som alla andra. Det gör mig väldigt ledsen. Hon lekar inte på samma sätt. En fjantig grej egentligen av mig att bry mig om. Hon behöver mycket mera hjälp med att ta sig fram även fast hon är en tuff tjej ändå som går iväg i från mig. Men jag vill gärna vara med och hjälpa till om hon behöver det.  Man får liksom planera på ett annat sätt om det är någon ide att följa med på vissa saker eftersom Sofia kanske inte får någon nytta av det. (Tänker mera på framtida saker typ kålmorden)
Jag har absolut inget emot att umgås med mina vänners barn utan snarare tvärtom dom är verkligen super roliga och hur goa som helst. 
Jag kommer nog aldrig riktigt kunna förstå att min tjej hon ser inte som alla andra. Jag är ju så van att vara nära henne. Det är ju våran vardag. Jag älskar min Sofia över allt annat på denna jord och jag kan inte önska mig en bättre tjej. Men det är klart att jag vill ju också ha ett normalt barn ett friskt barn som det känns många gånger som alla andra har. Många gånger försöker jag trösta mig med att det kunde ha varit mycket värre så jag ska vara tacksam. Är tyvärr inte alltid lätt att tänka så. 

Sofia sitter på min motorcykel. Hur kan man inte älska den hära toktjejen? 
Gladaste och nöjdaste tjejen.