Sofia och jag har varit lediga ganska länge tillsammans nu och hunnit att umgås ordentligt.
En glad Sofia som håller i ficklampan och lyser åt sin mamma.
Så himla mysigt.
Jag är så glad och tacksam för min brudis.
Idag när Sofia och jag ska äta lite mellis vid fyra, då när det börjar bli mörkt ute så säger Sofia.
När det är märkt ute kan man spegla sig i fönstret och då kan man se sig själv.
Jag dog av skratt.
Snacka om att vi är släkt.
Jag har alltid speglat mig i fönstrena sen jag var liten.
När jag bodde hemma så hade vi bestämda platser vid matbordet och jag satt alltid och speglade mig i fönstret när vi åt.
Sofia sitter dock inte mitt i mot fönstret för då kan det bli svårt för henne att se. Det blir lite som om man tar kort mot ett fönster när det är dag, människor och saker blir svarta.
Senare sen så skulle jag ut och hämta ved och Sofia ville följa med ut. Hon var ficklamp ansvarig. Det var bara det att hon lös på sig själv i stället för på vägen som vi gick eller i vedhögen.
När jag håller på och lägger i ved i vedkorgen så säger Sofia. Åå vad fint med ved mamma. Hon är bara för snäll och go den ungen. Det är kul att en annan kan få lite beröm.
Det märks jätte tydligt nu när det är snö ute att Sofia har det svårt.
Till vedhögen har jag skottat en stig. Men även fast jag sa att hon skulle gå bakom mig så går hon där det är mera snö ändå. Så hon ser inte skillnaden på där det är djup snö eller där det är mindre snö. Det märkte jag även förra året att det var jätte svårt. För henne är det säkert vitt som vitt.
